A (a)typical day in the lab

My cells have stopped growing, just like that. At this very moment when I really need them to grow, I want them to grow, I urge them to grow. What do they do? Of course they stop dividing! They haven't divided once since last Wednesday. I had so promising results and I just wanted to confirm them, but no, my cells just take a vacation.. Don't they get the fact that I love them, okay I hate them at the moment. Or perhaps not hate but really, really dislike them. Or perhaps I am really indifferent to them. Or annoyed. I cannot make up my mind. I am everything at once.

This don't only apply to my lovely WI38 human diploid lung fibroblasts but also to other parts of life when they don't behave as I want them to.. Don't they get that I care about them? (okay, these are cells, they do not have feelings, they are like amoebas, except for the fact that they don't move. They just sit there, not dividing, not dying, not moving, just being indifferent. Hmm. Sounds familiar..

En sak ännu..

En liten sak ännu. Jag ler, jag jobbar, jag skrattar, jag tycker att konstiga artiklar om fertilitet och strippors lön är roande, jag äter för mycket choko, jag äter, jag andas. Trots allt detta sörjer jag, hade jag möjligheten skulle jag ligga under täcket en vecka. Ja, helst skulle jag varken se eller tala med någon. Eller en del av mig, den andra delen vill ut och festa, jobba ihjäl mig, studera tills jag stupar, tala med människor tills trumhinnan spricker. Jag är ambivalent. Det är så jag hanterar det här. För så länge jag är borta hemifrån kan jag inte gråta, det är skönt. Jag förtränger, men det betyder INTE att det är okej att säga precis vad som helst åt mig. Som att gå ut och skaffa en karl åt dig.

Ett direkt mått på mitt mående är om jag städar.. jag kan berätta att jag inte städar just nu.