Jag studerar flitigt these days, de facto, allt jag tänker på är att studera och få studera och hur ljuvligt det är att studera. På andra plats i mina tankar kommer hur jag skulle vilja jobba lite mera, på tredje hur skönt det är att vara singel och på fjärde hur jag saknar promenadsällskap, eller kanske det på den platsen finns hur mycket jag älskar pepparkakschoko X-D
Hur som helst, min "jag älskar livet" period fortsätter, detta trots att mina föräldrar inte kan komma överens om när jag började hos en dagmamma som barn och att det som jag är säker på att har hänt (att jag var hos barbro på dagarna innan jag började skolan), aldrig har hänt. Så vi har lite olika åsikter här om min barndom. Det är väldigt intressant hur det kan finnas tre heeelt olika åsikter, å andra sidan är det över 20 år sedan det har hänt. Det i sin tur är lite skrämmande. Jag insåg just hur länge sedan det är jag var liten, hur gammal jag redan är.
MEN, det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om Viktor Frankl, en psykolog, en existentialist. Honom gillar jag, honom råkade jag på idag för första gången i mitt liv. Synd att han dog 1997, för han är from idag min stora idol.
Han har bland annat skrivit såhär om kärleken (Frankl alltså)
"Genom den andliga handling som kärleken är får människan förmågan att se möjligheterna hos den andra, allt det som ännu inte har blivit verklighet men som bör bli det. Genom sin kärlek sätter den älskande vidare den älskade i stånd att föverkliga dessa möjligheter. Genom att göra den andra medveten om vad hon kan och bör bli, bidrar den älskande till hennes möjligheter att förverkligas"
Det är så jag vill att kärleken ska vara, jag har en gång stött på det, tills jag gör det igen stannar jag som singel :) Kärleken ska vara grädden i mosen. Inte ett självändamål, utan något som ger det där lilla extra, som ger dig viljan att ta det där extra steget som du kanske inte själv har märkt, men något du ska kunna leva utan. Den jag älskar ska vara någon jag kan leva utan, men inte någon jag vill leva utan för att jag gillar att vara tillsammans med honom. Jag vill själv hitta styrkan i mig. Jag vill vara mosen som ger näring åt mig, han får sedan vara det lilla extra som ger mig den extra kicken :)
Så att sådant, kanske lite flummigt och filosofiskt men nuförtiden studerar jag ju också en nästan humanistisk vetenskap :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar